Idag for all min framtids planer iväg och dundrade i baken lika fort. Alltså jag orkar verkligen inte längre med allt detta. Det får mig att vilja stänga in mig med hög musik i öronen och bara försvinna. Dra täcket över huvudet och bara vara. Varför kan jag aldrig få vara den jag vill bli utan att bli tillbaka dragen till det gamla? Jag har äntligen börjat få en rutin slippa tänka på det som varit och hur allt blev och alla val. Självklart tänker jag tillbaka men jag försöker att undvika. Jag orkar inte gå att tänka på det hur allt kunde ha bilvit, hur ska jag kunna gå vidare? Du säger så mycket men inget verkar ju gälla längre. Jag får inte göra vissa saker och jag är dittan dattan och jag belv någon du aldrig trodde jag skulle bli. Men är det så konstigt? Man lär sig handera smärtan man lär sig hantera sin sorg. Man lär sig stänga ute man bllir som en stor hård vägg. 

Ikväll blev jag så arg och irriterad samtidigt som luften slogs ur mig. Vad är det du vill mig? Ska jag inte få gå vidare och hitta min väg? Nu kommer jag ta och göra det jag sagt åt vissa nu kommer inget bli som förr. Jag går vidare nu. Läser du det här så bevisar jag bara att jag går vidare, jag kommer inte stanna upp längre än så här och tänka på det. NEJ jag tänker inte tillåta mig själv att må som jag ha mått blir behandlad som jag blev och aldrig blivit så slagen till golvet av den gämnförelsen. 

Snart finns jag kankse inte längre kvar i norr eller i landet. Nu förtsätter jag min nya start. 

 
En av det platser jag trivs på..(stugan)