Vad ska det bli av mig? Vad ska jag göra med mitt liv? Åh less är jag på att tänka i dessa banor. Jag vet vad jag vill bli. Jag vet vad jag vill göra. Jag vill bli förskolelärare. Jag vill jobba med barn. Men då måste jag sätta mig ner och plugga. Jag saknar lite kurser för att få söka in. Måste då även skriva högskoleprov. Men det är tre kurser jag måste läsa. Svenska B, Engelska A och naturventenskap A tror jag kursen heter. Men jag vet hur jag är. Då måste jag lägga manken till verkligen. Det jag skräckar mest är detta studielån. Jag vill inte börja med att måste ha en lån. Den dan jag ska ha ett lån är när jag köper ett hus med Viktor. Eller köper mig själv en ordentlig bil jag kan ha hundar och barn i. Blir det slut i huvudet att tänka på allt. Vad vill jag annars? Jag vill bo i hus håller på att bli knäpp att bo i lägenhet. Det är verkligen inget för mig. Vi har börjat titta på lite hus vilket håll vi vill bo åt och så. Jag har länge varit inställd på att få bo på landet ha en massa djur. Det lockar inte längre. Nu söker vi en plats för framtiden för den framtida familjen. Där det finns kompisar. Det som har slagit mig är att jag kan fortfarnade ha hund. Jag kan ha tre hönor och kanske en kanin och en katt. Vad mer behöver jag? Nja jag har ju velat ha en ko men det har som börjat sagta smyga iväg.

Vad vill jag annars jo det är väl när tiden kommer att börja tänka på smått. Men jag vill bo i hus med en fast och säker ekonomi innan det sker. Sen vill jag vara ungmamma. Vet inte varför men det lockar som. Så här är mitt stora dilemma vad ska jag göra. Sätta mig vid skolbänken och glömma att som har med hus, barn och djur att göra. Eller satsa stenhårt på att få mig ett jobb så vi får ta oss en lån och har hanpenning och köpa oss huset vi vill leva i? Sen vill jag inte flytta till hus bara för att. Det ska ju vara det rätta huset som fyller våra behov i vet vi söker. Jag vill kunna ha plats med släkten då dom kommer på ett enkelt kalas. I lägenheten is jag inte äns fira. Jag och Viktor har gode stora famlijer med kusiner, fastar, mostar och allt där till. Det går bara inte.

Sen saknar jag mina vänner. Jag har ingen i min närhet. Det är förjävligt att inte kunna vända sig till någon och prata om saker som inte är pojkvän eller mamma. Dom är utspridda i världen. Nu jobbar jag knappt nå heller och det är faligt för huvudet. Folk säger att ja men då har du ju all tid i världen att fara och gymma och hitta på saker. Nej det är inte bara fara. Man blir deppig. Måste tänka på allt annat som måste göras. Jag har en hund jag inte bara kan lämna och gymma flera timmar om dagen. Motivationen finns ingenstans när jag är så mitt i mellan mina val att jag inte vet vars jag skata vägen.

Nästa gång jag åker till luleå blir det en cam fast jag inte har råd. Fan att allt ska tjorva och aldrig bli som man tänkt sig.


Det känns som att mycket hade varit lättare om du varit hemma :)