Ännu en morgon vaknar jag upp och slåss för mitt liv. Förr kunde jag inte få till slagen. Men nu slåss jag på riktigt. I natt var en av dom värsta drömmar jag haft. Jag går på kvällen helt själv ser två människor gå förbi på en väg längre ner. Kastar mig på backen i panik för att dom inte ska hinna se mig. Jag har varit på fest och blivit ovän med en brud som inte var som alla andra. Minns inte riktigt men jag hade sagt mitt och sagt vad jag tyckte och tänkt sen hamna i en stor fight med henne. Det slutade med att jag gick min väg för att jag var så förnedrad över att mina vänner hade hållt med mig men inte vågat stå för sitt ord. Jag fick ta alla smällar och dom gömde sig i bakgrunden och låssades inte förstå vad jag hade gått upp i varv för och våga säga ifrån.

I rena ilskan och besvikelsen för något jag trodde var vänner gick jag där ifrån utan skor, jacka eller nå. Telefonen har gått sönder under bråket och fungerar inte som den ska. Som det brukar göra i drömmar. Jag gör allt för att kunna slå in mamma eller pappas nummer men inget fungerar. Jag börjar gripas av panik. Det är mörkt och kallt ute jag vet inte vars jag befinner mig riktigt. Jag vet hur jag ska gå på ett ungefär för att ta mig in i en kompis trapphus så jag kan känna mig lite tryggare. Och där ifrån vänta på att hon kommer så jag kan få en telefon som fungerar och ta mig där ifrån.

Jag försöker gång på gång att få fram mamma eller pappas telefon nummer eller skriva in det med ingenting fungerar. Och Mobilen gör som den alltid gör i drömmar ingenting vill fungrar som man vill. Men på något magiskt sätt lyckas jag slå in 112. Vilket jag aldrig varit med om i en dröm så det blir en dubbel lättnad. Jag fick hålla in knapparna hårt och länge. På andra sidan svara en ung kvinna med en lugn och väldig snäll röst.

Jag berättar vad jag heter och hur gammal jag är. Hur läget ligger till och att jag är rädd. Viste inte om det var rätt att ringa dom med det var de ända som fungerade på telefonen. Jag känner mig inte trygg. Kvinna säger att hon ska hålla mig sällskap i telefonen tills jag känner mig säker. Jag fortsätter att gå och gå som på en stig ovanför vägen. När jag kommer fram till två galler dörrar. Inser att jag måste ner för sluttnigen för att ta mig runt och ner på vägen. Innan jag börjar titta mer mot vägen ser jag tre maskerde män komma från insidan av galler dörrarna med raska steg. Jag känner hur pulsen ökar i kroppen och jag börjar gripas av den stor panik. Kvinnan i telefonen försöker få mig att prata.

Mitt i allt är jag instäng på denna yta jag kommit det går inte att ta sig ner på vägen. Jag har ingenstans att kunna ta mig där ifrån. Männen ökar stegen och börjar springa och sliter upp grinden. Mitt hjärta slår så hårt jag hinner inte tänka utan börjar springa och gråta. Kvinnan i telefonen frågar vad som händer. Jag försöker berätta att dom är efter mig. Men hon förstår inte vem. Polisen paserar på vägen nedanför med ser inget. Jag ser en person som kommer från andra hållet. Ser ut att vara ute på promead. Det är en kvinna. Jag kommer ihåg det jag någon gång lärt mig att aldrig skriva hjälp för att ingen bryr sig.

Men i paniken försöker jag. Inget händer. Det kommer små, små viskningar när jag försöker ändå ropa hjälp. Dom maskerade männen tar nu fast i min arm och sliter ner mig på backen. Det sista jag hör i telefonen är en kvinna som inte längre var lugn hon föröker få andra kolegor att skicka en polis. I nästa sekund har dom slitit mobilen ur handen på mig och slängt iväg den.

På något magiskt sätt lyckas jag få ut en högt hjälp och kvinnan jag mötte långt bort började springa åt mit håll. Hon försöker hjälpa mig men dom slog henne i bakhuvudet så hon tupp av. Jag försöker strida emot. Men det är inte enklet mot tre personer. Och dom som känner mig vet att jag hatar att sitta fast. Så i min kamp om att ta mig lös lyckas jag få in ordentliga slag över ansiktet på två av som. Men efter det får jag mer stryk och känner hur mina kläder börjar åka av. Paniken, ånget, rädsla och hoppet om att någon skulle se eller polisen komma var så stor att jag på något sätt får lös vänster armen igen och klappar till en av dom. Efter det hör jag hur min jenas rivs upp i junsken. Jag är så rädd men vet att jag måste slåss för mitt liv om jag ska ta mig här ifrån. Har redan inset att någon man trodde man kunde lite på hade redan övergett en.

Ånget över hur jag hade lyckats hamna på den här vägen gjorde mig svag och jag orkade inte längre hålla i mot. Jag böjade känna mig illamående och känslan av att ge upp började sprida sig genom kroppen belv större och större. Få det överstökat kanske dom skulle lämna mig sen inte göra mig mer illa. Men just innan det gick genom hela mig fick jag lös mig en bit och kampen började igen.

Sen vaknade jag i panik, stressad och kunde inte somna om igen. !

Allt kändes för obehagligt verkligt. Förr kunde jag inte få till slagen armarna var som slappa gummiband. Men allt oftare slåss jag för mitt liv. Känslan att kunna få till slagen är obeskrivliga.

....

Igår fick jag ett låt förslag av den härlig pojke. Lyssnade på låten och nu är jag fast för denna grupp. Har suttit nu ett tag och lyssna på en massa olika låter och det är som om dom prickar så rätt vissa av dom. Det är så skönt att sitta ensam i rummet låta orden gå in i en. Nu vill jag inte höra på någon annan typ radio typisk musik.

Satte sig snett men ändå så rätt.

I've said it so many times
I would change my ways
No, nevermind
God knows I've tried

Call me a sinner, call me a saint
Tell me it's over I'll still love you the same
Call me your favorite, call me the worst
Tell me it's over I don't want you to hurt
It's all that I can say. So, I'll be on my way

Har tappa lite motivation den sista tiden. Men kan trösta mig med att jag går massor mer än jag gör annars så jag hoppas på det bästa få till motivationen igen!

mm mumsig pojke på vägen !