Igår var det som någon slog luften ur mig. Dagen börjar med att jag vaknar två på natten redo för att kliva upp för att hinna med allt. Besvikelsen som spider sig gör mig irriterad men samtidigt ledsen. Jag blir väldigt tvärs över. Nej nu kör jag mitt eget och skiter i resten. Tiden går inte att få igen om man missat. Ni är inte värd att slösa tid på heller. Varför ska jag fortsätta anpassa mig då det inte duger eller ni inte kan ge efter.

Tänk att ingen längre vet vem man är eller vad man gör. Vilken lättnad. Snart packar jag mina väskor och hittar mitt eget äventyr. . .